Barn som dras in i kriminalitet är barn som inte har blivit sedda och därför har blivit besatta av att få uppmärksamhet, status och bekräftelse. De förstör sina liv genom att begå brottsliga handlingar för några tusenlappar, men det förstår de inte. De som begår de allvarligaste brotten, som mord, kommer att förföljas av konsekvenserna resten av deras liv, på ett personligt socialt och arbetsmässigt plan. Det är både smärtsamt och djupt tragiskt.
Trots detta tycks ingen vilja prata om barn och barns behov, inte heller om vuxnas makt och barns beroende av vuxna.
Alla barn har behov av god anknytning och närvarande föräldrar. Det spelar ingen roll om man har rötter och värderingar från en annan kultur eller om man har föräldrar som är mitt i karriären eller upptagna av annat. I dag finns det alltför många övergivna unga människor – tidigt svikna barn som saknar tilltro till vuxna.
Inte populärt
Det kanske är dags för föräldrautbildning då föräldrarna kan få kunskap i utvecklingspsykologi? De skulle få lära sig hur man hanterar och förhåller sig till aktiva barn med stort rörelsebehov men också passiva barn. Tyvärr är det inte särskilt populärt att lyfta behovet av föräldrautbildning. För det som händer i familjen pratar man inte om.
Barn påverkas av hur föräldrarna beter sig och hur de löser konflikter. Behandlar man varandra med respekt eller inte inom familjen? Små barn ser, hör och registrerar vad som händer även om hjärnan och språket inte är särskilt väl utvecklade så förmedlar barnet sina känslor med kroppen. Barns behov av förståelse, kommunikation, respekt, lyhördhet, tålamod och tid är krävande. Det är viktigt att förstå vad man kan förvänta sig och kräva utifrån ett åldersadekvat perspektiv. I dag kräver och förväntar sig vuxna ofta att barn och tonåringar ska anpassa sig till deras värld fastän det borde vara tvärtom. Barnen anses inte vara vuxna biologiskt, fysiskt och psykiskt förrän vid cirka 25 års ålder.
I dag kräver och förväntar sig vuxna ofta att barn och tonåringar ska anpassa sig till deras värld fastän det borde vara tvärtom
Föräldrar behöver fundera över vad de själva och deras barn gör de timmar varje dygn då de inte är i skolan. Är de närvarande i barnens liv? När barnet inte beter sig som förväntat och föräldrarnas kunskap inte räcker till så blir de frustrerade, oroliga och irriterade. Då börjar man kanske leta fel på barnet. Så söker man hjälp inom sjukvården där man får en psykiatrisk beteendediagnos, vilket ofta gör att föräldrarna ser sina barn som sjuka.
Men det finns inga omöjliga barn. Däremot finns det alltför många vuxna med idéer, bilder, fantasier, krav och förväntningar över hur barn och tonåringar ska vara och bete sig.
Jag vill inte leta syndabockar eller att ge föräldrar dåligt samvete. Min förhoppning är att man ser sina barn och tonåringar och reflekterar över hur man kan stödja dem på ett konstruktivt och utvecklande sätt. Och ta hjälp om det behövs.
Yvonne Careliusson förskollärare och legitimerad psykolog, skolpsykolog