För ett par månader sedan frågade jag mina studenter vid universitetet i Oslo vad de tyckte det rysk-ukrainska kriget kunde betyda för dem personligt. Efter en utdragen tystnad sa någon slutligen att det visst fanns ekonomiska konsekvenser för Norge, det märktes inte minst genom inflationen och de höjda energipriserna. Någon annan sa att hen inte kände sig påverkad överhuvudtaget, inte nu längre. Ingen nämnde spontant vad kriget kunde ha för (geo)politiska konsekvenser för Ukraina, Norge eller Europa. Det pågående kriget hade hunnit arkiveras, krigets mediala ”de-eskalering” som pågått under lång tid hade lett till dess förutsägbara effekt.
Samtidigt har fronten slutat röra sig nämnvärt. Visst dör Ukrainas – och Europas – försvarare, den ena efter den andra, men de gör det på ett ospännande, rutinartat sätt. Visst angrips kritisk infrastruktur regelbundet från luften, men det är väl knappast någon nyhet, och dessutom har luftförsvaret med Västs hjälp blivit riktigt effektiv, eller hur? Kort sagt har Ukraina hamnat i den mediala halvskuggan, inte helt bortglömd, men inte heller synlig. Det är förstås inte helt oväntat, för hur ofta läser vi uppdateringar om läget i avlägsna krig?
Upphöra existera
Men det rysk-ukrainska kriget är inget avlägset krig. Det är ett krig som ett av våra grannländer bedriver mot ett annat, med målet att det skall upphöra att existera som meningsfull statsbildning, något som Vladimir Putin lät förstå under gårdagens årliga presskonferens. För den som inte känner sig övertygad borde det räcka med att påminna om vart de ryska trupperna inriktade sig i början av förra årets fullskaliga invasion: mot Kyiv, Charkiv, Cherson, Sumy och Mariupol, och så vidare mot Mykolajiv, Odesa, Zaporizjzja, Kryvyj Rih och Dnipro. Kort sagt hade Ryssland tänkt sig att inta samtliga stora städer, med Lviv som möjligt undantag.
Från Västs sida bör det rysk-ukrainska kriget inte glömmas bort, varken medialt eller i praktisk handling. Igår fick Ukraina viktigt politiskt stöd genom EU:s klartecken om att inleda medlemskapsförhandlingar, men redan efter några timmar kom Viktor Orbáns veto mot ett livsviktigt ekonomiskt stödpaket trots att Ungern precis fått en dusör à 10 miljarder euro i frysta fonder upptinad av EU.
Detta kräver ett omedelbart stopp på Orbáns Kremltillfredsställande vetopolitik samt att kryphålen i sanktionerna mot Ryssland täpps till
Efter åratal av ängslig eftergiftspolitik gentemot Ryssland behöver Väst slutligen svara på frågan ”Är vi redo att försvara demokratin och friheten, åtminstone i vår del av världen?” Vid ett nej i handling stiger risken för ytterligare ryska väpnade angrepp, till exempel mot Moldavien eller Lettland. Dessutom lär autokrater på andra håll i världen inspireras av Västs undfallenhet. Att Venezuelas otyglade ledare Nicolás Maduro nu gör anspråk på stora delar av Guyana är sannolikt en direkt konsekvens av Västs vankelmod.
Hur kriget avgörs kommer att påverka den europeiska säkerheten i årtionden. Vid en ukrainsk seger – som bör definieras som att Ryssland fråntas kontroll över Krim samt hålls juridiskt ansvarigt för sina brott – kommer den europeiska demokratin att få en välbehövlig nystart. Segern, och modet som ukrainarna visat för att uppnå den, kommer att inspirera en hel generation, men för att den ska bli till verklighet behöver Ukraina mycket mer militärt, ekonomiskt och politiskt stöd. Detta kräver ett omedelbart stopp på Orbáns Kremltillfredsställande vetopolitik samt att kryphålen i sanktionerna mot Ryssland täpps till.
Kriget återupptas
Om Ukraina däremot pressas till ogynnsamma förhandlingar som leder till territoriella eftergifter, vilket skulle kunna ske om Västs stöd förblir oförändrat, kommer kriget att återupptas när Ryssland hunnit återuppbygga den egna militära förmågan. På sikt blir en sådan strategi betydligt dyrare och osäkrare. Allra dyrast vore dock att låta Ryssland vinna kriget genom att helt dra in stödet till Ukraina, för då kommer andra länder att stå i kö för ett oväntat besök från öst. Kanske till och med Sverige.
Genom att hjälpa Ukraina besegra Ryssland säkerställer vi att vi förblir mästare över vår egen framtid i stället för att överge ansvaret till en guldbursinlåst moskovit. Putin har två tydliga mål: att besegra demokratin och att erövra nya territorier. Vårt mål borde vara att besegra honom. Vi bör inte vara rädda för att tala om att han bör störtas om han inte avgår frivilligt. Även om det endast är ryska folket som kan åstadkomma detta bör vi vara redo att bidra till en internationellt utsedd teknokratisk övergångsregering med mål att återuppbygga samhällets institutioner och att återinföra ett demokratiskt styrningssätt. I annat fall kommer Ryssland att fortsätta utgöra ett hot mot resten av världen.
Michael Gentile, professor i kulturgeografi vid Universitetet i Oslo