Podcasten The Joe Rogan Experience laddas varje månad ned 200 miljoner gånger. År 2020 köpte Spotify ensamrätten till podcasten. Det ryktas om att summan uppgick till 100 miljoner dollar.
Joe Rogan bjuder in de personer som han anser har något intressant att förmedla. Samtalen blir ofta långa. Rogans senaste avsnitt med Jordan B Peterson pågick i drygt fyra timmar. Ett podcastavsnitt med dr Robert Malone, en av skaparna av den mRNA-teknik som dagens vaccin vilar på, som nu är kritiskt till hur tekniken används, fick Neil Young att ställa Spotify inför ett ultimatum: Ni kan ha Rogan eller Young, inte båda. Detta var Youngs protest mot att Malone i samtalet med Rogan torgfört det Young betraktar som desinformation kring covidvaccinet.
Genuint nyfiken
Spotify valde Rogan och avlägsnade Youngs musik. Därefter har Joni Mitchell meddelat att inte heller hon vill ha sin låtkatalog på plattformen. Alla som lyssnat på Rogans podcast vet att han är en genuint nyfiken person som tycker om att prata med olika sorters människor, att han välkomnar olika perspektiv.
Rogan har en bakgrund som ståupp-komiker och MMA-kommentator. Han är inte journalist och han utger sig inte för att bedriva journalistisk verksamhet. Han har ingen uttalad agenda och han driver inte någon särskild politisk linje. Samtalen bygger på ett givande och tagande mellan honom själv och hans gäst. Rogan verkar utgå från att hans lyssnare har förmåga att ta del av information från olika källor, för att därefter bilda sig en egen uppfattning om hur saker och ting förhåller sig.
Trigga oförsonlighet
Youngs och Mitchells Spotify-bojkott är motsatsen till den typ av öppen dialog och nyfiket utforskande som ligger till grund för Rogans framgångar. Bojkotten kommer att trigga oförsonlighet och ta fram de båda lägrens sämsta sidor. Den har redan lett till ett hashtagupprop och flera hätska utfall. En utveckling som i dagens hyperpolariserade värld måste betraktas som den sämsta tänkbara.
Joe Rogan skulle sannolikt välkomna både Young och Mitchell som gäster i sin podcast. Där skulle de få direktkontakt med hans mångmijonhövdade lyssnarskara och kunna lägga ut texten om hur de ser på vaccinet, eventuella biverkningar och annan information de anser vara relevant. De hade kunnat falsifiera de påståenden som de anser varit vilseledande i podcasten. Detta hade varit betydligt mer effektivt och konstruktivt än den aktion de nu genomför.
Tillsammans med en lång rad utrotningshotade aktörer försöker de återskapa en allmänt vedertagen, kollektivt accepterad och auktoritetsbaserad verklighetsbeskrivning
Som så många andra oldtimers har Young och Mitchell inte förstått hur det nya medielandskapet fungerar. Tillsammans med en lång rad utrotningshotade aktörer försöker de återskapa en allmänt vedertagen, kollektivt accepterad och auktoritetsbaserad verklighetsbeskrivning. Den som försvunnit i det slukhål som heter internet.
Victor Malm i Expressen är så upprörd över utvecklingen att han tar heder och ära av den svenska poddaren Navid Modiri, I Malms värld vimlar internet av “okunnig, meningslös, felaktig, galen och irrelevant information”. Frågan är vem ska avgöra om den information Malm anser förkastlig verkligen är det. Vem ska förhindra att den läggs ut och vem ska ta bort det när den väl finns där? Vilka kriterier ska gälla, vilka metoder ska användas och vem ska implementera dem? Har man den inställning Malm har så är man skyldig att svara på de frågorna.
I dag lever vi med en oöverskådlig mängd åsiktsyttringar, trosuppfattningar och förklaringsmodeller i sociala medier, i bloggar, vloggar, podcasts och nytillkomna Substack. Ingen vet hur de kontroversiella och provocerande ställningstaganden som frodas i denna miljö ska hanteras. Vad som ska få sägas, och vem som ska få säga det. Vem som ska bestämma var yttrandefrihetens gränser går. Facebook, Youtube och Twitters regelverk ändras från den ena dagen till den andra. De varningstexter plattformarna pliktskyldigt lägger ut gör varken till eller ifrån.
Ingen väg tillbaka
Artistkampanjer av Youngs typ kan nå vissa framgångar, men i det långa loppet kommer de inte att påverka något. Det finns ingen väg tillbaka. Internet är här för att stanna, och med det en åsiktsmångfald som inte låter sig regleras. Hur gärna vän av ordning än vill se en internet-övergripande granskningsnämnd av svensk public service-modell, så kommer någon sådan inte att hända.
Även om Bruce Springsteen följer Youngs exempel, vilket det nu ryktas om, så innebär det inte spiken i kistan för vare sig Spotify eller det fria podcastskapandet.
Dragkampen om hur vår gemensamma verklighet ska beskrivas, och vem som ska tillåtas göra det, har bara börjat
Patrik Stigsson, författare