Min upplevelse är att människor i Sverige inte visar respekt och hänsyn för sina medmänniskor. Man tycks inte se och ofta struntar i att se att det finns andra människor i närheten som också behöver få plats eller inte vill bli knuffade och puttade.
Till exempel så märker jag ofta människor som inte viker en tum från sin planerade färdväg på trottoarer. Man vägrar att vika av en bit för en förbipasserande. När man som jag kommer med min vita käpp (som är ett globalt signum för svår synproblematik eller blindhet) innebär det, om jag har tur, att de endast andas mig i örat, eftersom de vägrar av ta ett steg åt sidan.
Har jag ännu lite mer otur så stöter den andre till mig eller min käpp så att jag tappar balansen och blir skrämd. I sådana situationer känner jag mig näst intill hotad. Som synskadad är jag redan alltid på spänn vilket blir en naturlig följd av att ha svårt att orientera sig och aldrig hinna läsa vilken miljö jag har framför mig.
Hoppar över den
Jag har varit med om att folk ser det som ett inslag i sin dagliga parkour-träning och helt enkelt hoppar över min käpp med ett skutt. Jag har bekanta med vit käpp som gång på gång fått käppen avsprungen och därmed lämnats hjälplösa i situationen och gång efter annan fått besöka sin Syncentral för att få en ny. Om du har tur så ber personen om ursäkt vilket är en klen tröst men inte ens det är en självklarhet.
Vad säger det här om Sverige som land? Vad förmedlas i vår kultur? Egocentrism, mina behov är viktigare än andras, respektlöshet, lättkränkthet, aggression? För jag tror det är en indikation om vilket samhälle vi har och lever i. För det har inte alltid varit såhär.
Jag har tur och får ofta vistas i andra länder. Till exempel i Amsterdam som är en stor och mycket trång stad, är det helt annorlunda. Det var så trångt vid övergångsställen och på gator att man kände sig som en sardin i en burk. Men Inte en enda gång touchade ens någon min käpp. Om det hade varit i Sverige hade jag inte vågat fälla ut den överhuvudtaget för den hade inte klarat sig över ett övergångsställe utan att riskera att brytas och jag skulle knuffas runt mellan folks armbågar och axlar. Detta knuffande och puttande på andra människor upplever jag sällan söder om Danmark.
När jag kom med min käpp vek folk systematiskt åt sidan, beredde mer plats åt mig för att jag inte skulle känna mig trängd och många stannade till och med upp för att jag skulle kunna passera på en smal passage
Herman Lindqvist beskriver den svenska offentliga miljön som en ishockeykultur. Man tacklas, knuffas och knör. Jag först! I hans nya hemland Polen vistades jag denna sommar i cirka två veckor. När jag kom med min käpp vek folk systematiskt åt sidan, beredde mer plats åt mig för att jag inte skulle känna mig trängd och många stannade till och med upp för att jag skulle kunna passera på en smal passage. Passerar jag en smal passage här hemma då ska den andre sannolikt tränga sig in där samtidigt fast det borde vara den som väntar då jag med synens hjälp inte kan bedöma utrymmets storlek.
Den här respektlösheten är inte endast ett problem för mig med synsvårigheter, det är ett mycket större problem. Det handlar om hur vi beter oss mot varandra.
I Polen höll en ung man upp dörren åt mig in till ett shoppingcenter. Jag blev onekligen förvånad och generad men genuint glad. Insåg att det inte var något jag förväntade mig och konstaterade att jag inte minns när jag senast var med om det. Jag tyckte det var fint och värmande och jag tror att ett samhälle mår bra av den sortens gester.
Rullar mot gångaren
Att inte kunna stanna upp för en annan utspelar sig också i biltrafiken. Vid övergångsställen är det allt som oftast så att föraren inte längre bromsar sin bil utan man bromsar bara delvis så man fortfarande rullar mot gångaren som är på väg över vägen och direkt hen har möjlighet gasas det på. Jag har tänkt på konsekvenserna om någon ramlar på övergångsstället. Där finns då knappa marginaler att hinna stanna bilen.
Är det såhär vi vill ha det när vi ska mötas och dela på utrymmet utanför våra hem? Vad gör det med oss hur vi blir bemötta och bemöter andra? Bemöter vi varandra på ett bra sätt bidrar det till glädje, en känsla av gemenskap och trygghet, känslor de flesta människor önskar mer av. Kanske kan just ditt bemötande i dag göra den skillnaden för någon annan?
Åsa Gunnarsdotter, leg psykolog och synskadad