Att avbryta bygget av Västlänken kostar med omedelbar verkan 4,5 till 4,7 miljarder kronor, enligt Trafikverkets beräkningar! Vill göteborgarna betala det – för att få ingenting?
Till detta kommer långsiktiga samhällskostnader som beror på att det kan ta åtminstone tio år att utreda, besluta, projektera och finansiera ett alternativ till Västlänken.
Men går Västlänken att stoppa – om ett stopp anses värt miljardrullningen?
”Får vi makten kommer vi att säga upp avtalet och kräva omförhandling”, säger Martin Wannholt (DEM). Det går inte. Låt oss förklara varför.
En grundläggande princip inom avtalsrätten är att de parter som ingått ett avtal också är bundna av det. Om man vill ha med en möjlighet att dra sig ur ska det stå i avtalet. I samtliga avtal om Västsvenska paketet står:
”Ändring av detta avtal ska för att gälla vara skriftliga och undertecknade av behörig befattningshavare från respektive part.”
Juridiskt är detta mycket starkt och entydigt. Alla parter måste godkänna en förändring. Det räcker om en part säger nej så gäller avtalet ograverat.
Osannolik omförhandling
Det är naturligtvis fritt fram för en avtalspart, till exempel Göteborg, att begära omförhandling. Men för att nå någon som helst framgång måste man ha något att erbjuda de andra parterna som är mer intressant än det de uppnått med det gällande avtalet.
Vilket erbjudande Göteborgs stad skulle kunna komma med som får övriga avtalsparter att bryta avtalet är svårt att se. Ponera att Trafikverket skulle avbryta arbetet med Västlänken. Det skulle omkullkasta allt arbete och all planering som gjorts under ett decennium för en statlig järnvägslösning, i det här fallet Västlänken.
Även all planering för övrig infrastruktur och annan bebyggelse, för verksamheter och bostäder till exempel, som gjorts de senaste åtta åren i Gullbergsvass och i Centralenområdet har gjorts med Västlänken som förutsättning. Detsamma gäller den planering som gjorts i och runt de nya stationsområdena i Haga och Korsvägen.
Tar man resonemanget ett steg utanför det lokala perspektivet och har lite insikt i det långsiktiga och omfattande arbete som krävs för sådana här projekt, förstår man att staten aldrig kommer att omförhandla avtalet om Västsvenska paketet.
Staten vill snarast genom Västlänken och den planskilda järnvägskorsningen i Olskroken bygga bort de brister som finns i den statliga infrastrukturen, samtidigt som man ger förutsättningar för kommande utbyggnader som Göteborg-Borås, fler spår på stambanorna från söder och väster, höghastighetståg samt inte minst möjlighet till successiv upprustning av befintlig järnväg.
Vad de andra parterna (Region Halland, Västra Götalandsregionen och Göteborgsregionens kommunalförbund) tycker kan vi i princip lämna därhän. Det är ingen överdrift om man säger att de hittills varit minst sagt kallsinniga till en omförhandling. Region Halland har till exempel uttryckt att det finns bara ett skäl att vara betalande part i Västsvenska paketet och det är Västlänken.
Skulle ändå byggas
Om en omförhandling är utesluten, vad återstår då för en hypotetisk och högst osannolik majoritet mot Västlänken i Göteborgs fullmäktige?
Ska man i strid mot gällande avtal beordra stadens tjänstemän att obstruera mot bygget av Västlänken? Ska politikerna själva vägra godkänna och skriva under till exempel genomförandeavtal för stationerna?
Västlänken skulle ändå byggas i kraft av sin status som riksintresse, sin lagakraftvunna järnvägsplan och sin miljödom. Det som inte löses på frivillig väg skulle lösas i olika rättsinstanser.
När det gäller nationell infrastruktur av riksintresse har staten beslutsmonopol. Om kommuner trilskas kan staten genom planföreläggande (Plan- och Bygglagen 11kap 15-16§§) köra över dessa kommuner. Man kan till exempel uppdra åt länsstyrelsen att på kommunens bekostnad genomföra, upphäva eller förändra nödvändiga planer för att projekten av riksintresse ska kunna genomföras.
Hemskt genant
Planföreläggande har aldrig behövt användas, eftersom kommunerna vet att denna lagstiftning finns och att det inte är lönt att kämpa mot staten i frågor av den här typen. Däremot är det inte ovanligt att staten hotar kommunerna med planföreläggande för att få dem att raska på. Färska sådana exempel är Citybanan, Förbifart Stockholm och nu senast Slussen i Stockholm.
En kommuns obstruktion, där kommunen förlorar i alla rättsinstanser, skulle bli hemskt genant. Därför kommer det aldrig att hända.
Det borde bekymra varje medborgare om valet i Göteborg avgörs på den falska förutsättningen att det i praktiken går att avbryta bygget av Västlänken.
Anders Högström
liberal debattör
Gert Gelotte
liberal debattör och frilansjournalist