Gothia Cup är just avslutad. Tack och lov att ingenting hände. Det är naivt att tro att terrorismen inte kommer till Sverige. Den är redan här. Den globala intifadan känner inga gränser.
Frustrationen över vansinnesdåden i London och Sharm el-Sheikh är stor hos oss alla. GP:s krönikör gick tidigt ut och menade att nu gällde det att fördöma - det fanns inget utrymme att försöka begripa. Expressens ledarsida hängde på. Jan Hjärpe, professor i Islamologi som försökt skapa ordning i debatten, avfärdades som omdömeslös och som terroristernas advokat. Samtidigt skjuts det rygg åt tanken att vi själva snabbt måste förbättra samarbetet mellan militär och polis.
Jag har själv under många år försökt förstå bakgrunden till olika politiska och sociala konflikter och vad man skall kunna göra åt dem. Ingenting tyder på att Jan Hjärpe har fel. Tvärtom. Han menar att militärt motstånd mot terrorism är kontraproduktivt. Istället gäller det att i handling visa att Usamas världsbild inte stämmer och där-igenom komma åt terrorismens orsaker. För någon månad sedan var jag i USA. Ledningen för såväl CIA som för den militära underrättelsetjänsten DIA är medvetna om att landets krigföring i Irak skapar mer terrorister än den bekämpar.
Flera tankar på samma gång
Det som öppet diskuteras på andra sidan Atlanten blir i Sverige till en höger/vänster-fråga. Medan högern ser till ondskan som de genast vill bekämpa militärt ser vänstern till ekonomiska och sociala förhållanden som bara kan lösas på lite längre sikt. Det handlar naturligtvis som någon sa om att hålla flera tankar i huvudet på samma gång.
Genom att fortsätta kriget mot terrorismen i Irak slog våldsspiralen till. Terroristerna svarar med alla till buds stående medel. Tiotusentals civila har dödats under de två år som det nuvarande kriget i Irak pågått och då är inte terrorismens offer medräknade. I många människors ögon har västvärlden ett särskilt ansvar. Även om vi har svårt att ta det till oss så är vår historia mörk. Debatten blir lätt historielös men som våldsamheterna på Balkan visade oss tar det lång tid att komma över gamla oförrätter. Vi kan inte skriva om historien men däremot lära oss av den.
Så kriget mot terrorismen började inte den 11 september. Skall vi sätta något datum är det när källan till den ständiga förnedringen uppenbarade sig för första gången, som när någon tvingades se sin fru föda sitt barn vid gränskontrollen utan att släppas in till sjukhuset på andra sidan staketet, eller när barnen i familjen upptäckte hur pappan ständigt kränks på grund av sitt namn, hår eller hudfärg. Grogrunden för terrorismen finns också i den förödmjukelse som utanförskapet och segregationen skapar idag.
Även i Göteborgs förorter ställs frågan var Usama bin Ladin finns. Svaret kommer som ett brev på posten. Han finns i våra hjärtan. När studenter på Göteborgs Universitet, aktiva i Baptisternas ungdomsförbund, reser till Sydafrika för att demonstrera mot en orättvis världsordning finner dom sig snart tillsammans med många demonstranter iklädda
t-shirts med bin Ladin på bröstet och som ser Saddam Hussein som en frihetshjälte.
Terrorismen måste bekämpas. Vad kan vi svenskar göra? På kort sikt måste vi förbättra vår egen underrättelsetjänst. I Sverige har det startat en märklig debatt om det lämpliga i att polisen inleder samarbete med militären. Med de nya konfliktmönster som utvecklas i det globala nätverkssamhället går det inte längre att skilja på interna och externa hot. Polisens och militärens uppgifter flyter ihop. Som också utredningen om 11:e september påvisade är polisen redan nu helt beroende av militär underrättelsetjänst för alla hot som kommer från utlandet. Problemet är att militären saknar lokal kunskap för att kunna sätta in dessa hot i sitt sammanhang. Det militära tänkandet gör ofta saken bara etter värre. Det är också otänkbart att militären rent operativt skall gå in och svara för lag och ordning. Men för mig är det självklart att vi behöver ett närmare samarbete mellan polis och militär vad gäller inhämtning och bearbetning av underrättelseinformation. Säpo och Must måste slås ihop och bli till en civil myndighet direkt underställd regeringen.
Vacklande svensk linje
Vi måste också komma tillrätta med terrorismens grogrunder. Fattigdomsbekämpning och skuldavskrivning är viktigt. Agendan på G8 mötet var glädjande men fortfarande otillräcklig. Den svenska regeringen för en vacklande linje när det gäller hur en svensk politik för global utveckling skall genomföras i praktiken. Under sitt ordförandeskap i samband med det förestående FN-toppmötet nu i september får Göran Persson en ny chans att stödja krav på rättvis handel och villkorslös skuldavskrivning. En självklar början i kampen mot terrorismen vore att ge fattiga länder rätt och möjlighet till egen livsmedelsproduktion så att sysselsättning skapas åt den snabbt växande befolkningen på landsbygden.
Situationen i förorterna
Men det handlar också om hur situationen ser ut hos oss själva, här i våra svenska förorter. I nätverkssamhället kan vi inte skilja på global rättvisa och svensk välfärd. Segregationen och utanförskap bidrar tillsammans med ständig förödmjukelse och respektlöshet till den typ av frustration som terrorismen använder som rekryteringsbas. Många invandrade ungdomar i förorterna identifierar sig inte som svenskar. Bristande integration har gjort en del kriminella. Andra saknar uppehållstillstånd. På flykt undan polisen ser dom rubrikerna till den oro som vi svenskar visar våra nära och kära varje gång det hänt något fasansfullt. De frågar sig samtidigt vad som blev av de tusentals därhemma som lemlästas varje dag.
Det är något stort som händer just nu. Globaliseringen har gjort det möjligt för en annan läsning av såväl historien som samtiden att hinna ikapp oss. Då gäller det att klara av att ha flera tankar i huvudet samtidigt. Det går inte att bekämpa något som vi inte begriper.
