Inom politik och annan seriös samhällsdebatt är frågan om tillväxt och ökad konsumtion helt central. I år är det valår och det valfläskas på friskt med mera pengar i plånboken för olika grupper via ökade bidrag och minskade skatter.
Antagandet tycks vara att ökad konsumtion är något av tillvarons grundpelare och en nyckel till ökad lycka. Men är det så?
Den materiella levnadsstandarden har länge ökat dramatiskt. Produktionen per invånare i välbärgade länder har ökat med i genomsnitt två procent per år under 1900-talet. Konsumtionen har fördubblats vart 35:e år.
Varje generation har haft nästan en dubbelt så hög materiell levnadsstandard som deras föräldrar och tre, fyra gånger så stor som deras far- och morföräldrar hade när dessa var i samma ålder.
Tekniska framsteg och ekonomisk tillväxt har medfört att en genomsnittsperson idag har en materiell bekvämlighet som i de flesta hänseenden endast kungligheter och andra extremt rika kunde uppleva för 150 år sedan. Sedan Galbraith lanserade uttrycket "överflödssamhället" 1958 har konsumtionen i de rika delarna av världen flerdubb-lats. Över överflödet har ytterligare överflöden flödat in.
Man skulle kanske tycka att detta skulle leda till mättnad av önskemål efter materiella ting, kanske till och med en övermättnad. Intresset för ekonomisk tillväxt befinner sig dock själv i tillväxt, närmast i takt med ökningen av inkomsterna.
Tillväxt handlar inte bara, men främst, om konsumtion. Ju mera konsumtion desto större upptagenhet - från eliter och vanligt folk - med utsikten för ytterligare konsumtionsmöjligheter. Tillväxt är en kärnfråga och en evergreen. Ett evigt grottekvarnsprojekt. Tillväxt ses ofta som nödvändigt för att klara sysselsättningen. Arbetstidsförkortningar och minskade inkomster ses som otänkbart.
En ynka procent
En gång i tiden arbetade folk för att kunna konsumera. Nu handlar det mera om att konsumera för att folk skall kunna arbeta.
Ibland motiveras vikten av ekonomisk tillväxt med fattigdomen i världen eller det egna samhället, ibland med behov av ytterligare resurser åt välfärden. Men endast en ynka procent av BNP ges till bistånd.
Ytterligare konsumtionsökning i rika länder sätter standarder som jordens begränsade resurser inte kan klara.
Ifråga om fattigdomen i de rikare länderna är denna framförallt en fråga om relativ fattigdom, det vill säga att den är ett fördelningsproblem som ej kan lösas av ekonomisk tillväxt. Även vid fördubbling av den materiella levnadsstandarden kommer de relativt fattiga/mindre rika att vara kvar i en ofördelaktig position.
Ifråga om omsorg för dem med behov härav är kvaliteten och kvantiteten av denna inte enkelt relaterad till ekonomisk tillväxt. En tioprocentig ökning av BNP innebär inte en tioprocentig volymökning av servicen i omsorgen, utan troligare en tioprocentig ökning av även omsorgspersonalens konsumtionsmöjligheter.
Givet det enorma intresset för ekonomisk tillväxt som framförallt avsätter sig i ökad materiell konsumtion kunde man tro att detta medförde ökad tillfredsställelse. Men så är knappast fallet. En sak är tillväxt som tar folk ut ur fattigdom och nöd. En annan är ökad konsumtion i överflödssamhällen.
En hel del forskning visar att en allmän ökning av det ekonomiska välståndet inte leder till någon förbättring av individers lycka eller tillfredsställelse i redan rika samhällen. Detta hänger förstås samman med att vad som är viktigt i tillvaron är annat än pengar och konsumtion, främst vänner och familj, fysisk och psykisk hälsa, arbetsvillkor och en känsla av att åstadkomma något tillfredsställande i och utanför arbete.
Psykologisk forskning visar att individer som är starkt orienterade mot materiell välfärd uppvisar sämre psykiskt välbefinnande än andra. Och de starka uppfostrans- och påverkansformer som kommersiella krafter utgör bidrar troligen till att barn och unga utvecklar mindre robusta och harmoniska jag.
Lycklig md dubbel lön
Möjligen är fortsatt och ökad konsumtionsorientering - vilket hänger ihop med den ekonomiska tillväxten - negativt. Lösningen kan i själva verket vara problemet.
En studie av amerikaners bedömning av förändringen av sin konsumtion under en tioårsperiod visade att de menade att de hade fått det materiellt sett sämre samtidigt som objektiva indikatorer på konsumtionen visade ökningar. Någon relation mellan faktisk volym och upplevelsen av tillfredsställelse med denna synes således enligt studien ej finnas.
En annan studie visar att folks föreställningar om vilken inkomstnivå som fordrades för att de skulle vara lyckliga låg cirka dubbelt så högt som deras nuvarande. För folk som tjänade mindre än 30 000 dollar krävdes 50 000 dollar för realisera sina drömmar, medan de med en inkomst på över 100 000 dollar uppgav att det fordrades 250 000 dollar för att göra så. Så fort en lägre nivå nåtts förskjuts önskenivån uppåt.
Ribban för vad som är normalt och acceptabelt på konsumtionsområdet ändras och, höjs hela tiden - utan att tillfredsställelsen ökar.
En stor del av skapande av efterfrågan av ökad konsumtion handlar om att generera otillfredsställelse. Säljpåverkan och även den synliga existensen av en mängd prylar som ser tjusiga ut förmedlar en känsla av underlägsenhet och bristfällighet i förhållande till det mera optimala.
Skuggsidan
Konsumtionens skuggsida är missnöjesproduktionen - och denna är en kraftfull ingrediens vid stimulerandet av konsumtionsiver. Kvinnor som efter att tittat på annonser med mycket attraktiva modeller ombads bedöma sitt eget utseende, uttryckte lägre tillfredsställelse med sitt eget utseende än en kontrollgrupp. Missnöjesproduktion är också en viktig del av modet. Men den kanske viktigaste aspekten är tillväxtens sociala gränser.
En allt större del av all konsumtion blir socialt relativ, det vill säga att den upplevda tillfredsställelsen är avhängig av ens egen konsumtionsnivå i förhållande till andra.Att vara en av få som har en enkel mobiltelefon är säkert en källa till såväl tillfredsställelse för egen del som beundran/missnöje/avund från omgivningens sida.
När så omgivningen överlag har skaffat sig en mera avancerad mobil, lär den som bara äger en äldre modell inte vara så nöjd längre. Tillfredsställelsen var större när man hade ett övertag på en lägre nivå än om man har samma avancerade pryl som alla andra.
De rikas konsumtion tjänar som riktmärke och driver fram en spiral av en ständigt ökande statuskonsumtion, vilken ju per definition inte leder till någon tillfredsställelse, annat än för det lilla fåtal som klarar sig bättre än genomsnittet - och frågan är väl vad dessa får offra och får ut av det hela. Avundsjuka grannar och svågrar utgör nog en blandad välsignelse.
Ekonomiska förbättringar har förändrats från att vara ett medel till att bli ett mål i sig. Dagens ekonomi handlar mera om att via stora satsningar på konsumtionspåverkan trissa upp och vidmakthålla en hög efterfrågan på prylar och tjänster som sedan ofta ingår i sociala nollsummespel. Tillväxt- och konsumtionsideal låser folk vid "fel" intressen, skapar svag självkänsla och handlar lika mycket om frustration som förbättrad tillvaro. (Se Alvesson: Tomhetens triumf. Atlas 2006)
Vad göra?
Det är nog svårt att göra något radikalt. Konsumtionsideal är förföriska. Den politiker som inte ställer i utsikt ökad konsumtion åt sina kärngrupper (maskerat under ord som frihet, trygghet, solidaritet, rättvisa och tillväxt) lär inte bli långlivad.
Vi lever i en övertalningsekonomi där allt mera resurser går ut på att övertyga folk om alla ting och tjänster de behöver. Det är svårt att undgå att infångas av detta.
Vad man möjligen kan göra är att motverka konsumtionspropagandan. Enklast är att sätta reklamskatten kraftigt i vädret och begränsa reklamfinansierade etermedia.
Om konsumtionspropagandan kan begränsas ökar tillfredsställelsen med den höga materiella välfärden.
