Under sommaren har frågan om svensk neutralitet återigen blossat upp i medier. Kulturarbetare och forskare hävdar att det svenska försvarssamarbetet med USA från andra världskrigets slut fram till mitten av 1980-talet gör det ohederligt att prata om svensk neutralitet. Det svenska folket har blivit fört bakom ljuset. Regeringsföreträdare har tillsammans med ansvariga för olika statliga utredningar avvisat påståendena. De menar att samarbetet inte varit till någon politisk belastning utan att det snarare, genom att stärka vår egen försvarsförmåga, var en förutsättning för svensk neutralitet.
Själv har jag under sommaren avslutat ett flerårigt forskningsprojekt med uppgift att reda ut vad som hände i Göteborg i samband med EU-toppmötet för fem år sedan. Vilka är förutsättningarna att hantera liknande sociala konflikter med hjälp av dialog istället för våldsam konfrontation? Forskningsarbetet har flera gånger fört mig över Atlanten, till maktens korridorer i Washington. Vilken roll spelade den amerikanska säkerhetstjänsten under Göteborgshändelserna? Jag har även tillbringat viss tid i amerikanska arkiv för att förstå hur USA uppfattade svensk neutralitetspolitik och vilka åtgärder som de vidtog för att tillfredsställa sina egna nationella säkerhetsintressen.
Irriterade USA
Mitt forskningsarbete, vars resultat publiceras om en månad, visar att svenska regeringar, liksom samtliga amerikanska administrationer fram till Clinton, trodde på den svenska neutralitetspolitiken och agerade därefter. Den irriterade USA men accepterades, inte minst på grund av Finlandsargumentet. Så länge Sovjet upplevde Sverige neutralt skulle man lämna Finland i fred. Däremot fick den svenska neutralitetspolitiken över tid ett antal oönskade konsekvenser. Den tvingade fram informella nätverk mellan olika krafter i ländernas säkerhetsetablissemang som såg ett svenskt närmande till USA och Nato som önskvärt. Detta gäller speciellt inom underrättelseområdet och krigsmaterielindustrin.
Detta nätverkssamarbete skulle visa sig bli avgörande för händelseutvecklingen också i Göteborg.
För att president Bush inte skulle utsattas för vare sig fysisk fara eller politisk förödmjukelse under sitt besök, försågs polisledningen med hotbilder som visade sig vara felaktiga. När röken skingrats efter de våldsamma konfrontationerna hittades vare sig vapen på Hvitfeldtska gymnasiet eller några av de 400 Ya Basta aktivister från Italien som påstods ha planerat att angripa presidentens hotell.
Under det kalla kriget var det möjligt för regeringen Palme att driva en självständig politisk linje gentemot USA. Behovet av ett starkt svenskt försvar var tillräckligt stort för att de militära nätverken skulle hålla ihop trots politisk kyla. Den politiska retoriken låtsades aldrig om det militära ömsesidiga beroendet vilket gav upphov till en romantisk syn på svensk självständighet. Även om det kalla kriget är slut och USA:s tidigare militära beroende av Sverige upphört, har nätverken inom underrättelseområdet och krigsmaterielindustrin inte bara överlevt, de har också förstärkts och då huvudsakligen utifrån nya amerikanska säkerhetsbehov. Sverige har även politiskt tvingats rätta in sig i ledet.
Det militära underrättelsesamarbetet mellan USA och Sverige, som låg till grund för säkerheten under president Bush:s besök, hade inte bara sanktionerats av regeringskansliet. Genom sitt regleringsbrev till Försvarsmakten för år 2001 gav regeringen vår militära underrättelsetjänst (Must) i uppdrag att särskilt beakta de krav som följer på Sveriges ordförandeskap i EU.
Det kan förefalla märkligt att regeringen ger svensk militär ett uppdrag av avgörande betydelse för Sveriges inre förhållande och inhemska politiska utveckling. Men framväxten av globala nätverk har medfört att utvecklingen fört den traditionella arbetsdelningen mellan militär och polis ur tiden, där den förra såg till yttre hot medan landets inre säkerhet var en uppgift för den senare
Det är också i princip bara svensk militär som genom sina nätverk har tillgång till internationella underrättelser. Denna säkerhetsinformation, som präglar strategiska beslut och uppenbarligen också val av polisiär taktik, bygger i sin tur huvudsakligen på amerikanska källor.
Det problematiska med regleringsbrevet när det gäller händelseutvecklingen i Göteborg, är att regeringskansliet avstod ifrån att informera kommunledningen om den militära underrättelsetjänstens uppdrag. Därmed fick de samtal som fördes med olika aktivistnätverk och polismyndigheten inom den så kallade måndagsklubben minskad betydelse.
Ingen diskussion
De hotbilder som sett i backspegeln tycks ha bestämt polisledningens agerande kom aldrig upp till diskussion. Hade de gjort det hade nätverken kunnat informera polisen om att någon inträngning vid presidentens hotell aldrig var aktuell och att Ya Basta från Italien ställt in sitt besök.
Då hade vi sluppit att se Göteborgsmodellen offras på president Bushs säkerhetsaltare. Då hade vi sannolikt också sluppit de våldsamma konfrontationer som blev följden av polisledningens omotiverade tillslag på Hvitfeldtska gymnasiet.
Göteborgshändelserna är ett tragiskt exempel på de konfrontationer som kan uppstå i den brytningstid där vi nu befinner oss, mellan det nationella och det globala. Människor oroas över att viktiga beslut fattas utan att de som berörs av dem kan komma till tals. Samtidigt hanteras demonstrationer och protester, speciellt vid utländska statsbesök, utifrån internationella underrättelser som tolkas av en militär säkerhetslogik framsprungen ur de globala nätverk den tillhör.
Problemet, som vi fick erfara här i Göteborg, är att militären många gånger saknar tillräcklig kunskap om de lokala förhållandena och därför inte kan kvalitetsgranska den underrättelse som de får ta del av. Då blir det lätt för olika aktörer att utnyttjas som en "nyttig idiot" och, utan att förstå det, sätta ett främmande lands säkerhetsintressen framför sitt egna lands.
Svensk neutralitetspolitik är historia. Såväl vårt behov av underrättelser som vår krigsmaterielindustri sitter fast i västvärldens försvarsindustriella nätverkssamarbete. En viktigare fråga att diskutera är därför de effekter som neutralitetspolitiken visade sig ge upphov till. Hur bör Sverige organisera sin inhämtning och bearbetning av underrättelser i framtiden och hur skall arbetsdelningen mellan polis och militär se ut för att svara mot de krav som dagens globala nätverksamhälle ställer utan att inverka menligt på våra demokratiska och mänskliga rättigheter? Utan en sådan diskussion riskerar utvecklingen att springa ifrån oss och regeringen se sig tvingad att fortsätta agera på egen hand utan lokal förankring. Och som vi vet blir ju detta inte alltid så himla käckt.
