Sveriges städer kryllar av unga vuxna som vant sig vid att bo otryggt. Att packa väskorna var sjätte eller tolfte månad för att jaga fatt ytterligare ett andra- eller tredjehandskontrakt till överpris hör liksom livet till för oförsvarbart många människor. Nästan tvåhundratusen unga bor ofrivilligt hemma, enligt Hyresgästföreningens siffror. Samtidigt är bristen på bostäder förödande för den som vill skilja sig, byta jobb eller flytta ihop med sin nya kärlek. Som om inte otryggheten, ovissheten och osäkerheten på bostadsmarknaden var oroväckande nog – nu hindrar det uteblivna bostadsbyggandet också folk från att ligga! Förra veckan rapporterade P3 Nyheter att det ofrivilliga hemmaboendet påverkar ungas dejtande.
Bristen skapar ofrihet
Bostadsbristen håller människor gisslan i en enorm ofrihet, men den är hör och häpna inte av Gud given. Det fina med sakers tillstånd är att de är en produkt av politiska beslut. Eller en konsekvens av uteblivna sådana. Man kan helt enkelt bestämma sig för att bygga bostäder. Eller för att inte göra det. En finansminister kan slopa byggmomsen, införa investeringsstöd eller upprätta förmånliga byggkrediter. En bostadsminister kan starta ett statligt byggbolag, införa ekonomiska incitament för bostadsbyggande eller se till att det finns både piskor och morötter för att kommuner ska godkänna detaljplaner snabbare. Var och en av oss kan sluta acceptera den enorma ofrihet handlingsförlamade bostadspolitiker satt oss i.
Enligt Wikipedia finns det ingen tydlig eller oomtvistad definition av frihet. I den politiska debatten används ordet ofta i samma mening som valfrihet. Med valfrihet som paroll har politiker rullat ut fler alternativ till den kommunala skolan och regionala vårdcentralen. Det är lätt att kalla det valfrihet. Men skapar det frihet?
Det räcker inte att ropa frihet och förespråka marknadshyror när bostadsbristen påtalas.
I region Stockholm har den fria marknaden (som inom primärvårdens ”marknad” för övrigt kontrolleras av fem stora vårdföretag) etablerat 65 nya vårdcentraler det senaste decenniet. Som av en händelse har marknaden valt att etablera flest vårdcentraler i Nacka kommun och Stockholms innerstad. Marknaden må säga sig gilla frihet, men egentligen gillar den pengar mer. Då är det smart att starta vårdcentraler där det finns friska patienter, och skolor där det finns högpresterande elever. I andra änden pressas de offentliga verksamheterna hårdare eftersom skattekassan delas med en drös aktiebolag. Det påverkar kvaliteten i det offentliga, som marknaden till trots fortfarande har det yttersta ansvaret för att garantera medborgarna service. För de allra flesta människor blir konsekvensen av ökad valfrihet alltså minskad frihet.
Så kommer det naturligtvis också bli på bostadsmarknaden om politiken resignerar för marknadskrafter. Det räcker inte att ropa frihet och förespråka marknadshyror när bostadsbristen påtalas. En avreglering skulle säkert göra att några upptäcker en bra affär för hyresrätter i vissa delar av städerna. Där är efterfrågan konstant och betalningsviljan hög. Men marknaden söker sig dit den kan tjäna pengar, inte dit den behövs. Det har marknadsexperimentet i välfärden redan lärt oss.
Till hyresrätten man har råd att betala där absolut inga föräldrar sätter sin fot på nätterna.
En rimlig hyra
Så när högern skriker marknad med frihet som argument – kom då ihåg att det offentliga inte är en tvångströja. Det är de kollektivt beslutade, finansierade och ägda lösningarna som möjliggör individens frihet. Med politiken som verktyg kan vi bestämma oss för att etablera vårdcentraler där patienterna har störst behov, men ibland minst plånbok. Eller fylla skolorna där utmaningarna är störst med mest resurser. Och vi kan bestämma oss för att bygga bostäder som folk har råd att bo i. Det skapar fria individer.
Fler unga borde få uppleva den helt otroligt kittlande friheten i att bli vuxen (nåja) och lämna barndomshemmet. Ställa in flyttlådorna i sin egen hall, äta yoghurt till middag och dricka vin en tisdag. Smita ut på stan för att möta någon vars bild man swajpat höger på, sitta i en bar och skratta lite för mycket åt skämt som egentligen bara är halvkul, men nog tycka att han är tillräckligt snygg för att dra med hem. Till hyresrätten man har råd att betala där absolut inga föräldrar sätter sin fot på nätterna.
Linn Svansbo, S-debattör och opinionsbildare