Det är omöjligt att säga hur gamla vi var när vi började lära oss konsten att se så smala ut som möjligt. Vad som däremot är säkert är att det var en uppgift vi tog på största allvar och blev upplärda i från en rad olika håll. Den största synden var att bli påkommen med minsta antydan till en dubbelhaka eller magvalk. Och blev skammen dessutom förevigad på bild visste självhatet inga gränser. Så vi gjorde det vi kunde för att förhindra katastrofen: timmar framför spegeln i olika poser med målet att hitta de mest avsmalnande vinklarna.
Axlarna framskjutna så att nyckelbenen separerar sig från resten av kroppen. Hakan stramt uppsträckt så att senorna på halsen tänjs ut. Armarna böjda rakt ut från kroppen så att överarmarna blir så tunna de kan. Händerna placerade långt fram på midjan så att fingrarna nästan nuddar varandra och illusionen om en ännu smalare siluett uppstår.
Förstärkt smalhet
Den senaste tiden har jag gjort en rad olika genomgångar och granskningar av klädföretagens kroppsliga mångfald och representation. Jag har skrivit om hur Monki helt har förkastat sin tidigare generösa inkludering och hur plussizesortimenten hela tiden krymps. Och det är i en sådan genomgång som jag ser den: den förstärkta smalhetens pose, just som vi övade in den i flickrummens speglar. Jag ser den på en bild. Sedan på en till, och en till och en till. Många av dem under kategorin Divided - H&M:s sortiment riktat till de yngre kunderna.
Det är för många bilder med samma pose för att det ska vara en slump. Alla i produktionsledet till H&M:s produktbilder har vetat vad man håller på med, vad man strävar efter: att återigen prioritera och förstärka det extremsmala. Som om det inte räckte med att runt 99 procent av modellerna är väldigt smala går man nu aktivt in och - genom poser, vinklar och belysning - får dem att se ännu smalare ut.
Magert och utmärglat
Och vips är vi tillbaka på 90-talet igen. Då när en av de främsta källorna till konsten att förstärka smalhet var just klädjättarnas reklamkampanjer. De flesta som tänker tillbaka minns alla rubriker som H&M:s stora annonser genererade när de avklädda underklädesmodellerna bedömdes utgöra en trafikfara - framför allt manliga bilförares blickar riskerade att fastna för länge vid oändliga ben och försvinnande midjor. Och så introducerades vi för den nya trenden - heroin chic. Den där det smala och smärta blev magert och utmärglat. Där modellerna gärna skulle se ut som att de kom direkt från en veckas konstant hårt festande med mycket sprit och droger men desto mindre mat.
Inom kroppspositivismen har vi länge pratat om den här 90-talseran som ett skräckexempel på hur illa det kan bli när smalhetsnormen tillåts löpa amok. Vi har sett på tiden som en period i vår historia ansvarig för ofantligt mycket skada på oss och på vår relation till våra kroppar. Vi har pratat om 90-talets klädreklam med en efterklok förfäran i rösten - “Herregud vad illa det var, inte konstigt att vi blev fucked up!” Och så visar det sig att tiden inte är linjär och att allt som varit också kommer tillbaka för att hemsöka oss.
Vi har sett på tiden som en period i vår historia ansvarig för ofantligt mycket skada på oss och på vår relation till våra kroppar
När ett kroppsideal är snävt och dominerande och dessutom projiceras på oss från flera olika håll påverkas vi. Framför allt när vi är unga kommer vi att idolisera idealet och de som manifesterar det. Vi jämför oss i en tävling som är uppgjord på förhand och vi omöjligt kan vinna, eftersom idealet som bekant är ouppnåeligt för de allra flesta. Resultatet? Vi förlorar och hatar oss själva för det. Straffar oss för att den där smala illusionen inte är vår spegelbild. Och eftersom strävan efter den smalheten aldrig handlat om hälsa utan om estetik så drar vi oss inte för att ta till ohälsosamma och till och med farliga metoder för att nå den.
Våra unga är mitt inne i en ätstörningsvåg som bara fortsätter att stiga. Fler än någonsin får en ätstörningsdiagnos och antalet flickor som tvångsvårdas för livshotande ätstörningar har ökat med 300 procent sedan 2017. Det är verkligheten vi befinner oss i och vardag för många unga i dag. Vi som insjuknade på 90-talet och har överlevt en ätstörning känner igen oss. Inte alla klarade sig: ätstörningar är den sjukdom som har högst dödlighet av alla psykiatriska diagnoser. Att klädjättar som H&M, i en sådan kontext, väljer att gå tillbaka till ett ideal vi vet påverkar vår relation till kroppen negativt är bortom ansvarslöst. Det är direkt livsfarligt. Och om vi ska försäkra oss om att vi inte upprepar historien är det hög tid att klädföretagen ställs till svars för sin förstärkning av det farliga, extremsmala idealet.
Kajjan Andersson, kroppsaktivist, författare och opinionsbildare