Replik
Dödshjälp, 17/10.
Min far Hans gick bort för några år sedan i sviterna efter en metastaserad prostatacancer. Efter hans död började jag engagera mig i frågan då hans sista tid präglades av smärtor och ångest. Hans sista veckor var mycket plågsamma där vi trots bra palliativt omhändertagande med bästa möjliga smärt- och ångestlindring inte kunde hjälpa honom. Det var en oändlig maktlöshet som infann sig, där vi trots alla tillgängliga verktyg inte kunde hjälpa honom att få ett värdigt livsslut.
Ett smärtsamt slut
Min far var själv läkare, han visste mycket väl vad han hade framför sig. Med en bra cancerbehandling fick han några fina år efter diagnos, men sjukdomen var snart ikapp, tumörerna tog över kroppen. Under dessa år hann han fundera mycket över existentiella frågor, och hur livets slut skulle bli.
Utöver många yrkesverksamma år som läkare var han på 80-talet även fackligt engagerad, han var ordförande i Sveriges Läkarförbund. Han var själv emot dödshjälp, vilket är naturligt som läkare. Men pappa ändrade sig i takt med att sjukdomen tog över livet. Han uttryckte att han inte ville lida, han bad oss hjälpa honom om det skulle bli svårt, vilket vi lovade– men vi misslyckades.
Framför allt tog vi ifrån honom hans egen vilja och personliga integritet. Han fick inte bestämma själv.
Skelettmetastaser är mycket smärtsamma, med varje rörelse skrek han av smärta, med smärtan eskalerade ångesten. Alla verktyg användes – men vi kunde inte hjälpa honom. Framför allt tog vi ifrån honom hans egen vilja och personliga integritet. Han fick inte bestämma själv.
Palliativ vård inte tillräckligt
Frågan om assisterad dödshjälp har debatterats i många år. Liberalerna, med Barbro Westerholm i spetsen, har länge drivit frågan och nu har även Moderaterna lyft frågan. Det är min förhoppning att debatten tar fart, så våra politiker väljer att läsa på, lyssna på erfarenheter och fakta och ta ställning i frågan. Detta är inte bara en läkarfråga, det är också en medborgarrättslig fråga som måste utredas parlamentariskt.
Det finns många goda exempel på högkvalitativ palliativ vård, fina hospice, men vården är ojämnt fördelad över landet
Med en utredning hoppas jag att den palliativa vården utvecklas i Sverige. Det finns många goda exempel på högkvalitativ palliativ vård, fina hospice, men vården är ojämnt fördelad över landet. Med en utbredd kompetens och resurser kommer de allra flesta i livets slut som behöver specialiserad vård få bästa omhändertagandet.
Till skillnad från vad Eckerdal menar, anser jag att god palliativ vård inte kan hjälpa alla
Men till skillnad från vad Eckerdal menar, anser jag att god palliativ vård inte kan hjälpa alla. Det hävdar också en av de mest kända brittiska smärtläkarna, dr Arun Bhaskar som är president i ”The British Pain Society”. Han skriver: ”Nya data motsäger argumenten att bättre tillgång till palliativ vård gör dödshjälp överflödig. Den verklighet vi måste acceptera är att en betydande minoritet av obotligt sjuka har ett lidande som inte kan kontrolleras, inte ens med palliativ vård i världsklass”.
Lagändring nödvändigt
Vi måste också få till en lagändring – det är ologiskt att jag är ansvarig för min egen hälsa och välmående fram tills jag blir så sjuk att jag inte kan ta hand om mig själv. Därefter ”omyndighetsförklaras” jag och ansvaret övergår till någon annan.
Det är ologiskt att jag är ansvarig för min egen hälsa och välmående fram tills jag blir så sjuk att jag inte kan ta hand om mig själv
Oregonmodellen i USA kan vara lämplig att ha som utgångspunkt. Där avgränsas möjligheten till patienter som förväntas ha en kort tid kvar att leva. Det sker en omfattande utredning för att utesluta psykiatrisk diagnos. Patienten får en dos som han eller hon själv ska ta om hen vill. Endast en tredjedel av dem som fått dosen tar den, de flesta är nöjda med den vård de får och det naturliga slutet.
Jag hyser största respekt för Gunnar Eckerdal som är en erfaren palliativ läkare. Eckerdal är en notorisk motståndare till dödshjälp och i sin artikel för han ett orimligt resonemang. Å ena sidan erkänner han att det i livets slut finns ett hot om den egna autonomin, men å andra sidan menar han att genom dödshjälp riskerar läkare att oavsiktligt förkorta livet på några som egentligen inte vill.
Genom att måla upp risker och vidga indikationen för dödshjälp lyckas motståndarna skrämmas. I stället önskar jag att vi tillsammans kan komma överens om den självklara lilla grupp patienter, där det inte råder någon tvekan om att livet rinner ut, att lidandet är så svårt och att individen ska få bestämma själv.
Anna Rundcrantz, anhörig