I dagarna avgjorde amerikanska högsta domstolen målet Dobbs v. Jackson Women’s Health Organization. I domen förklarades att den amerikanska konstitutionen inte innehåller någon regel om abort. Frågan om abort måste därför avgöras inom politiken, inte inför domstol.
I den efterföljande debatten varnas det för att aborträtten skulle vara hotad i Sverige, med särskild udd riktad mot KD. För att hantera frågan föreslog Ebba Busch igår att partierna skulle ingå ett ”abortkontrakt” i vilket de lovar att inte vidröra aborträtten.
Jag förstår uppriktigt inte varifrån den diskussionen kommer.
Ja, Kristdemokraterna hyser ett försvarligt antal abortmotståndare i sina led – precis som Vänsterpartiet hyser motståndare mot privat äganderätt och Socialdemokraterna hyser republikaner i sina led. Ändå är det komplett orealistiskt att tro att vi skulle vara i akut fara att bli republik, utnämnas till kommunistiskt paradis – eller få ett förbud mot abort.
Politiskt självmord
Inget parti kan utan egen majoritet ensamt få igenom något andra partier inte går med på (och risken för egen majoritet för något parti är icke-existerande). I Sverige skulle det vara politiskt självmord att försöka införa republik, avskaffa äganderätten – eller förbjuda abort. Varken Socialdemokraterna, Vänsterpartiet eller Kristdemokraterna kommer alltså att få med sig några andra partier på mera extrema förslag.
Drevet mot KD vilar därför på hjärnspöken. Ebba Busch gör med sitt förslag på ett ”abortkontrakt” saken ännu värre. Dels bekräftar hon att det finns starka krafter inom Kristdemokraterna som vill förbjuda abort, dels är instrumentet ”kontrakt” inom politiken oanvändbart eftersom det inte har någon som helst juridisk verkan. Minns Decemberöverenskommelsen och Vänsterpartiets hemliga avtal med Socialdemokraterna för att stöda dem i regeringsbildningen.
Den svenska aborträtten är inte hotad. Debatten om den utgör en skendiskussion. Denna diskussion vilar på att inget av lägren längre tycks förmå skilja mellan USA och Sverige. Syftet kan misstänkas vara att inget av lägren har någon idé om hur de verkliga problemen i landet ska hanteras.
Så länge man dock lyckas bibehålla en enkel majoritet över detta val kan man ändra grundlagen hur som helst
Som svar på skendiskussionen kommer nu förslag på att ge aborträtten grundlagsskydd. Även det är en vilseledande diskussion.
Det är inte svårt att skriva in vad som helst i den svenska grundlagen. Det är möjligen omständligt: enkla majoriteter räcker förvisso (i motsats till många andra länder), men ett val måste gå mellan två likalydande beslut. Så länge man dock lyckas bibehålla en enkel majoritet över detta val kan man ändra grundlagen hur som helst. Så visst, det är helt möjligt att skriva in aborträtten i grundlagen.
Men till vilken nytta?
Vi har ingen författningsdomstol som skulle kunna införa och avskaffa en generell rätt till abort utan att fråga någon annan: vi behöver inte skydda aborträtten mot domstolar. Om vi mot all förväntan skulle få en majoritet mot aborträtt, kan en grundlagsbestämmelse upphävas lika lätt som den införs. Om dessutom den svenska lagstiftaren skulle få för sig att strunta i en aborträtt i grundlagen, finns ingen som skulle kunna sätta sig emot detta. Politiken är alltid mäktigare än juridiken, och den svenska rätten låtsas inte ens om något annat.
Avråder bestämt
Tanken att skriva in aborträtten i grundlagen vilar dels på missförståndet att Sverige skulle vara USA, dels på föreställningen att den svenska grundlagen skulle ”skydda” mot något. Den svenska grundlagen gör inte det, eftersom den tolkas av riksdagen ensam. För att ändra detta, skulle vi behöva lägga grundvalarna för vårt samhällsskick i händerna på jurister som är utbildade i att utforma byråkratiska processer och i att lösa enskilda tvister. Grundläggande rättigheter kan jurister inte hantera på något bättre sätt än någon annan. Jurister ska inte bestämma över rättigheter.
Jag avråder mycket bestämt från att försöka skriva in aborträtten i grundlagen.
Sluta diskutera svenska förhållanden som vore vi USA.
Jakob Heidbrink, docent och lektor i civilrätt vid Göteborgs universitet