Ellen Lundgren var på friluftsdag med skolan en februarifredag när det ringde i telefonen. Hon svarade och på andra sidan linjen tog en läkare ton.
– Hon berättade att jag hade fått en tumör. Det tyckte jag både då, och nu i efterhand, att du ringer inte till en 18-åring och berättar att den har fått en tumör.
Den mätte över tio centimeter och satt i Ellen Lundgrens lymfsystem och tryckte mot lungan, något som hon först berättade för Ulricehamns tidning.
När hon fått beskedet tog hon tag i en kompis och bad om skjuts hem.
– Jag fick panik och kunde inte ta in det, säger Ellen.
Började hosta
Hon läste sista året på ekonomi- och juridiklinjen på Tingsholmsgymnasiet i Ulricehamn. Ellen hade, som de flesta treor, under hela året sett fram emot slutet på gymnasiet – studenten.
Hon beskriver ett aktivt liv. De senaste tio åren hade hon tränat sex dagar i veckan och hon spelar fotboll i Ulricehamns IFK. Hon varken röker eller snusar och håller koll på kosten.
– Men det spelade ingen roll här. Det var det jag tyckte var så orättvist i början. Jag minns att jag tänkte: Vad skulle jag ha gjort annorlunda?
Allt började under hösten – då kom hostan. Något som hon inte tyckte var särskilt konstigt just då.
– Jag har nog alltid tänkt att om man får cancer då märker man det, säger Ellen.
Det var som vilken vanlig hösthosta som helst – men den ville inte försvinna.
– Sen var jag lite tröttare än vanligt, men vi hade ju jättemycket i skolan.
Ellen gick till vårdcentralen i december, men skickades hem. I januari kände hon smärta i bröstet och gick till vårdcentralen igen.
– Men jag tänkte att det kanske berodde på hostan.
Fick cancerbesked – firade
Hon skickades då direkt till röntgen.
Det var angående röntgenbilderna som läkaren ringde under den där friluftsdagen i februari. Där och då visste inte läkarna om tumören var elakartad eller vilken typ av cancer som det var.
– Det jobbigaste var att inte veta, berättar Ellen.
Jag kände att det här kommer bli tufft men det kommer gå bra
Hon beskriver tiden därefter som en dimma. Att hon nästan inte minns någonting. Hon skickades fram och tillbaka till sjukhuset och tog prover och opererades – allt för att få reda på vilken typ av cancer hon fått.
Det dröjde fram till mars innan beskedet kom – att hon hade cancertypen Hodgkins lymfom. Då firade Ellen Lundgren. Hon åkte till kallbadhuset i Ulricehamn med sina kompisar.
– Innan jag visste var jag tveksam om jag skulle följa med. När jag fick höra vad det var blev jag skitglad och bara ”det är klart jag hänger med”.
Hodgkins lymfom
Lymfom är cancer i den del av immunförsvaret som kallas lymfsystemet. Cancern uppstår i celler som kallas lymfocyter.
Ungefär tio procent av lymfomsjukdomarna utgörs av Hodgkins lymfom. Cirka 200 personer i Sverige drabbas per år. Det drabbar vanligtvis personer i åldern 15 till 34 år eller när man är över 50 år.
Mer än fyra av fem personer som insjuknar i Hodgkins lymfom förväntas leva minst tio år efter de blivit sjuka.
Vanliga symptom:
• En eller flera förstorade oömma lymfkörtlar, oftast på halsen.
• Viktnedgång, feber och nattsvettningar.
• Andfåddhet och tryck i bröstet.
• Klåda på olika ställen på kroppen, vanligtvis utan några synliga utslag.
Källa: Cancerfonden och 1177
Att beskedet, som vid första anblick framstår som odelat negativt, gjorde henne glad berodde på att hon nu visste vad det var för cancer, och framförallt att den gick att behandla.
– Då var det bara att köra liksom. Där och då tänkte jag att det här inte blir några problem när det fanns behandling. Jag kände att det här kommer bli tufft – men det kommer gå bra.
Var kommer den inställningen ifrån tror du?
– Jag tror att den kommer från mamma och pappa som varit med på varje läkarbesök, provtagning och behandling. Sen tror jag också att man måste ha det för att det ska gå. Det finns inget annat alternativ. Jag tror att det är rätt självklart att när man får reda på en så stark grej så måste du ha en sån inställning. Annars blir det nog väldigt mycket jobbigare.
Fick flera liter cellgifter
24 behandlingsdagar uppdelat på sex rundor. Så skulle hon besegra cancern. Den första behandlingsrundan skedde i slutet av mars och början av april.
– Jag vet att jag sa det vid första läkarbesöket: ”Jag tar studenten om någon månad och jag vill gärna vara med då”. Läkaren blev tyst och kollade på mig och sa: ”Det här tar inte veckor utan månader att behandla”.
– Då gick verkligen luften ur mig.
Att operera bort tumören var inte ett alternativ, utan Ellen fick sätta igång med behandlingen. Hon lyckades skjuta fram starten på behandlingen en vecka för att kunna följa med på en klassresa till Berlin.
En av kvällarna i den tyska huvudstaden blev extra känslosam.
– Jag vet inte vad som hände den kvällen, men alla var ledsna. Det var nog bara för att det var så fint att jag ändå kunde vara med. Just den kvällen kommer jag aldrig glömma, alla bara grät, men det var ändå väldigt fint för att vi var tillsammans.
Efter resan åkte Ellen till Södra Älvsborgs sjukhus för att sätta igång med cellgifterna. Eftersom hon var ung och i övrigt frisk fick hon maximal dos, vid varje tillfälle pumpades flera liter cellgifter in i hennes kropp.
– Den första gången fick jag jättelåga värden. Jag var jätteinfektionskänslig och fick superhög feber. Jag kunde inte heller svälja för att jag hade så ont här, säger Ellen och pekar mot ett område mellan bröstet och halsen.
Jag hade inte tänkt att göra det själv på ett sjukhus. Jag ville göra det med mina kompisar så man kunde prova olika frisyrer och sådär
Smärtan ska ha berott på att tumören krympte och att organen runt den flyttade på sig.
Tappade håret
På grund av den höga infektionsrisken lades hon in på sjukhusets infektionsavdelning. Där hon fick ligga helt isolerad. Hon fick inte lämna rummet och hennes föräldrar fick bara vara där under besökstimmarna, och då hålla sig på avstånd.
– Det var jättejobbigt. Då hade det gått en vecka sedan min första behandling så då började jag tappa håret också, berättar Ellen.
Hennes mamma har alopecia, en sjukdom som gör att man tappar håret, vilket gjorde det mindre dramatiskt för Ellen.
– Hon brukar aldrig ha peruk eller något sånt så för mig har det inte varit något konstigt. Det var skönt att ha henne i det också för hon har också gått igenom att tappa allt hår och vet hur det känns att få en stor hårtuss i handen.
Trots att hon kämpade mot cancern gav Ellen aldrig upp hoppet om att få vara med under studenten med sina klasskamrater. Därför kändes det extra jobbigt att tappa håret, beskriver hon.
– Det finns jättefina peruker men man hade velat ha sitt eget hår.
Hon beskriver att biverkningarna efter varje behandling blev värre och värre, med illamående, magont, blåsor i munnen och att hon blev svullen av vätska som pumpades in i kroppen.
Att Ellen var 18 år blev påtagligt i sammanhanget.
– När jag var på behandling såg jag aldrig någon i min egen ålder.
Många har stöttat henne genom den tuffa tiden. Förutom den närmaste familjen har även vänner, släkt och en nyfunnen kärlek funnits där.
– Jag träffade min kille precis i samband med allt det här. Vi började träffas kort efter att jag fick beskedet. Det är helt otroligt att han stannade kvar trots allt.
– Jag hade inte kunnat göra detta utan dem omkring mig. Det hade inte gått.
Vägrade ställa in studenten
När studentveckan närmade sig kollade hon med läkarna om det skulle vara möjligt att vara med. Hon hade en planerad behandlingsomgång samma vecka, men efter ännu en övertalningskampanj gick läkarna med på att skjuta på den och Ellen fick en extra vilovecka från behandlingen.
Den vilan tog Ellen vara på. Under studentdagen var hon med hela dagen, från champagnefrukosten klockan sex på morgonen till studentfestens slut klockan tre på natten.
– Jag tror inte min studentdag hade varit så mycket annorlunda om jag hade varit frisk. Jag tror att den hade varit samma.
– Jag fattar inte hur jag orkade. Jag tror att jag var så inställd på att det här bara skulle gå.
Ellen berättar att hennes mamma föreslog att hon skulle skippa studentflaket för att få en vilopaus – men det kom inte på fråga.
– Jag bara njöt. Jag hade längtat så länge, det var det man hade sett fram emot hela året.
Två dagar efteråt åkte alla hennes kompisar på studentresa till Mallorca. Ellen fick inställa sig för en ny behandlingsrunda.
– Efter studenten var det lite segare. Då hade man inget att se fram emot på det sättet.
Jag tror jag har vuxit upp väldigt fort. Jag tror inte jag ser på livet på samma sätt som mina kompisar.
Friskförklarad
I slutet av juli gjorde hon den sista behandlingsdagen och efter det gav läkarna positiva besked – cancern var borta.
– Det firades. Vi åt snittar, chark och drack bubbel.
Ellen kommer dock behöva göra återbesök de kommande två åren innan hon kan friskförklaras helt.
Hon berättar att hon tagit mycket lärdom av halvåret med cancer. Att hon vill ta vara på livet.
– Saker som man tyckte var jobbigt innan betyder ingenting. Jag tror jag har vuxit upp väldigt fort, säger Ellen och fortsätter:
– Man tar ingenting för givet längre och försöker ta vara på varje dag.
Samtidigt är hon glad att det är över – och hoppas att det förblir så.
– Jag har testat det, det är ingenting för mig. Nu vill jag göra något annat.
LÄS MER:Organet thymus tas ofta bort – fördubblar risken att dö
LÄS MER:Charlotte brändes ut tre gånger – sa upp sig och började ta olika extrajobb
LÄS MER:Dog på sommarjobbet – här begravs Muhammad, 14 år
Upptäck mer från GP i Borås!
Under fliken “Borås” på gp.se hittar du alla nyheter från vår redaktion i Borås – samlade på ett ställe. Klicka HÄR för att komma direkt till sajten.
