Själv får jag alltid, när det pratas om varg, en bild av hur Gösta Berling blir jagad av en flock en riktig vargavinternatt i Selma Lagerlöfs saga om den försupne prästen. Jag ser hur släden far fram och tillbaka, hur de blodtörstiga käftarna hugger efter hästarna. Om man till denna saga lägger andra, som den om Rödluvan eller de tre små grisarna, eller för den delen helyllebjörnen Bamse, ja då kan man inte riktigt säga att litteraturen har bidragit till en smickrande bild av vargen.
Nyheten om fåren och vargen vill inte riktigt lämna mig och samma dag som GP:s team har träffat paret som har fått sina får dödade av vargen, väljer jag en oläst bok ur min bokhylla – ”Löpa Varg” av Kerstin Ekman. En bok som debatterades livligt när den kom för några år sedan, och fick en del kritik från inte minst jägarhåll. Men också en bok som hyllades av recensenter i flera svenska medier. Oavsett var man står i vargfrågan – det är en djupt berörande skildring av en äldre man, jägmästare och jaktlagsledare, som går igenom en omfattande inre förvandling och samtidigt visar en underlig acceptans av att finna att han helt plötsligt fylls av andra tankar, känslor och värderingar än de som har präglat hans liv, privat såväl som yrkesmässigt. Och det är en bok som visar hur komplex frågan om vargens vara eller inte i våra skogar är och som nyanserar den bild som ges i de litterära exempel jag gav i denna texts inledning.
Hon säger med sorg i rösten att det knappt finns någon älg kvar.
När jag några dagar senare träffar mina vänner i en vid det här laget ganska garvad bokcirkel (där vi den här gången har läst en bok som handlar om människors kapacitet att begå groteska grymheter mot andra människor och inte har något med den infekterade vargfrågan att göra) kommer frågan upp igen, när jag nämner Kerstin Ekmans bok. En av oss har tillgång till jaktmarker, och hon säger med sorg i rösten att det knappt finns någon älg kvar och att de i höstas inte fick någon tilldelning vid älgjakten – eftersom flera vargrevir har etablerat sig i de delar av Västergötland där de brukar jaga. Hon argumenterar med övertygelse, precis som många av dem som har kommenterat artiklarna om vargangreppen både på GP:s sajt och i sociala medier.
För eller emot, skjut av eller bevara – det spelar ingen roll vilken åsikten är, det är glöd i diskussionen, och därmed även i ryktesspridningen som är så het att länsstyrelsen i Västra Götaland gör ett undantag från vanan att varna när det är fara för rovdjursangrepp, och låter meddela att en incident kopplad till tamdjur i området INTE orsakades av rovdjur. ”Detta gör vi med anledning av att det florerar många rykten just nu som vi anser endast förvirrar” skrev Nelly Grönberg, ansvarig för rovdjursinventering på länsstyrelsen, i onsdags.
Hursomhelst är jag glad att vår journalistik kan bidra till diskussioner, och förhoppningsvis till lite mer kunskap och ett bättre underlag för att du som läsare ska kunna forma, förändra eller förkasta en åsikt i en väldigt svår fråga. Och jag konstaterar att varg – det är något som alla tycker om att tycka något om.
LÄS MER:Marie och Einar förlorade 24 får i vargattacken – vill ha beslut om skyddsjakt
LÄS MER:30 får dödade i vargattacker – länsstyrelsen varnar djurägare
LÄS MER:Ingen skyddsjakt på vargen som dödade över 20 får
LÄS MER:Lodjursattackerna ökar - nu ska två djur skjutas i Västra Götaland
Upptäck mer från GP i Borås!
Under fliken ”Borås” på gp.se och i appen hittar du alla nyheter från vår redaktion i Borås – samlade på ett ställe. Klicka HÄR för att komma direkt till sajten.
