Lars Vilks var något så ovanligt som en folklig postmodern konceptkonstnär. Han var en sådan offentlig person som man kunde höra människor på gatan prata om. Senast hörde jag en lång utläggning av en främling om en upplevelse av den kaotiska parkeringssituationen vid hans verk Nimis vid Håle stenar i Skåne – som blivit en turistattraktion. Om något ett bevis på att han verkligen nått ut till de breda folklagren.
Nimis är en olaglig skulptur byggd av drivved som Vilks började bygga 1980. Eftersom det – såklart – är byggt utan tillstånd och dessutom delvis i naturreservatet Kullaberg så har det lett till en lång process där han blivit stämd av myndigheterna. Det var nog inte tanken från början, men om något så framstod hela projektet som ett Kafka-artad dröm, eller mardröm. Nimis blev senare införlivat i Vilks projekt mikrostaten Ladonien, som utropade självständighet 1996.
Det byråkratiska intresserade Vilks, som i Ladonien öppnade upp för ansökan om medborgarskap. Det kan ta lång tid, står det på hemsidan, hela 8-12 veckor. Likt en konstens republiken Jämtland har de utnämnd president och ministrar. Vilks var statssekreterare. I dag har de 25 000 ”medborgare”.
Vilks Muhammed-karikatyrteckningar, som föreställde den muslimska profeten som ”rondellhund”, var initialt också en del av en mycket större folklig rörelse. Rondellhund-fenomenet började med en vandaliserad offentlig hundskulptur i Linköping 2006, som ersattes av en spontan ”rondellhund”, en ny skulptur som placerats på platsen, vilket rapporterades om i Corren. Hundarna blev sen fler över hela Sverige. Ett år senare ritade Vilks sina teckningar, som ledde till stor uppståndelse efter att de publicerats i Nerikes Allehanda och danska Jyllandsposten.
Ni känner till resten. Och gör ni inte det kan jag nämna att Irans president fördömt verket, att en docka av Fredrik Reinfeldt bränts under protester i Pakistan och att både terrorattentatet i Stockholm 2017 och när fem personer greps för förberedelse till terrorattentat mot Jyllands-Posten 2010 utgick från kränkningen som verket ska ha utgjort, enligt gärningsmännen. Många människor har dött.
Diskussionen har i det offentliga hela tiden handlat om yttrandefrihetens gränser och försvaret för denna, men man kan fråga sig om förklaringen till detta verk och dess stora globala ”spridning” inte finns i Lars Vilks och Martin Schiblis bok ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar” (Nya Doxa) från 2005.
Där beskrivs hur konsten kan bli ”en allmänjournalistisk nyhet” och plockas upp av medier som har andra värderingar och intressen än konstvärlden. Erika Trejs beskrev det här i Svd 2007.
I dag skulle vi kalla det för en klick-mekanik. Och klick blev det. Han var verkligen en konstnär av vår tid och hyllas av högerdebattörer som Ivar Arpi, som annars brukar skylla allt vad samhällets förfall heter på postmodernismen. Cirkeln är på något absurt vis sluten, men Vilks är död och det är sorgligt.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
